Mitt möte med en stendöd fisk

a) Jag vägar snabbnudlar.
b) Jag vill bli norrlänning.
a+b = Surströmming till middag.
Projektet var en kamp från början till slut. Vi inhandlade alla tillbehör som min eminenta farmor beskrivit dem för mig: tunnbröd, gräddfil, potatis och lök. Och surströmming givetvis.
Vi hade förberett allt förutom själva fisken och tog med oss burken och konservöppnaren ut på gården. Till Attack tänkte jag och satte öppnaren i burken. Då burken försvarar sig genom att spruta jäst, illaluktande lag i ansiktet på mig. I ögat! Surströmming i ögat, mayday! Det sved och gjorde ont och jag luktade skunk.
Men jag gav inte upp, utan bröt mig in i konserven, slängde upp ett fisklik på vardera tunnbröd och vi traskade in, gömde burken lite snyggt bakom en buske.
Väl inne öppnade vi fönstret på vid gavel och satte oss där med våran stinkande föda. En tugga, mm, tunnbrödet var gott i alla fall. Två tuggor, och potatisen. Johan tar en jättetugga, ansiktet fryser till och han drar ut ett halvt fiskskelett ur munnen.
Skulle de här ha rensats?
Jag får nog och tänker på inte knapra på några skelett så jag försöker peta av lite köttstycken från min firre som jag slänger tillbaka in i rullen. Smakar. Luktar. Det här luktar verkligen som något riktigt, riktigt dött. Hur ska man kunna äta med den här lukten hängandes över sig?
Jag får ner fiskbitarna men sen är min aptit förstörd för resten av kvällen.

Surströmming. Jag är glad att vi provade, men om jag skulle äta det igen så ska det vara på gourmentrestaurang med en riktig kock bakom förberedelserna.