Armageddon, here I come.

Jag är lite smått naturtönt. Jag värnar om miljön, helt enkelt. Något som faktiskt alla borde göra. Inga men.

Här i England är man i allmänhet inte så mycket för naturtönteri. Allting är förpackat i flera små onödigt plastiga förpackningar. Många kör ensamma i sina bilar korta sträckor och sopsortering är i det närmaste obefintligt.
Jag har i alla fall försökt genom att slänga mina glasflaskor på anvisad plats och lägga allt papper i min egna pappersinsamling (som jag inte har någon aning om var jag ska tömma, jag tror att den förr eller senare ändå hamnar tillsammans med allt annat skräp) men när det kommer till batterier är jag obeveklig.

Jag frågade min flatmate var jag skulle slänga mitt gift, varpå hon svarar, med en axelryckning och en förvåning i blicken, i soptunnan. Jag, skräckslagen, skriker att "Nej, det är väldigt skadligt mot naturen!".
Är det? frågar hon.
Ja! Jättedåligt!
Eller ja, i alla fall i Sverige, säger jag.
In Britain it isn't, svarar hon med ett leende.

Såklart, hon var inte allvarlig. Men ändå?
Jag frågade min kollega, som reagerade på precis samma sätt!
Det skulle aldrig falla mig in att slänga mina batterier i soptunnan. Jag tar hellre med dem till Sverige och sorterar dem properly där istället.

Så det gör jag.

Jag hoppashoppashoppas att det bara är här man har en sådan slapp syn på miljö och hur vi påverkar den. Men jag tror inte ett dugg på det själv. Inte så konstigt att våran arma jord är på väg dit den är med denna ovisshet som råder i ett ändå såpass modernt land som England. Och orättvist är det. I Sverige försöker vi minsann.
Vi sorterar, vi sparar, vi köper utsläppsrätter och vi bojkottar flaskvatten.
Många bäckar små, ja, jag vet. Ett land är bättre än inget.
Fast ändå, ett litet land uppe i norr är som en droppe i havet.

Armageddon, welcome.