Det slår mig varje dag hur tråkigt det blir att jobba utan fikaraster.
Är det bara vi svenskar som hänger oss åt denna ritual?
På kontoret jag jobbar finns ett litet bord i köket, inklämt i ett hörn, med en stol. Man hämtar sin lovely cup of tea, sisådar en gång i timman, och går tillbaks till sitt skrivbord där man sätter sig och surplar. När klockan börjar närma sig tolv, ett och magen börjar kurra, så går man till köket, hämtar sin låda med trekantiga baconochägg- eller kyclingröra-mackor från kylskapet, sätter sig vid skrivbordet och mumsar mackor och chipspåsen man hade i väskan. Kanske läser tidningen. Vid sitt skrivbord. Eftermiddagen flyter på som förmiddagen, te avnjutes vid skrivbordet. Om någon har med sig fika, då man fyller år eller dylikt, bjuds det på kopta muffins eller munkar, som ställs pa det lilla bordet i köket. Man hämtar vad man vill ha och sätter sig. Vid sitt skrivbord.
Varför gör man på detta viset?
Först hade jag en teori som handlade om telefoner. Man kunde inte gå ifrån sitt skrivbord för man var tvungen att finnas tillgänglig om någon skulle ringa. Man har nämligen inga trådlosa telefoner här på kontoret. Teorin gick dock i kras då jag noterade att man låter telefonen ringa när man har lunch, tills samtalet kopplas över till någon annan.
En annan teori är ju att vi helt enkelt inte har betalt för några raster. Men på lunchen jobbar man ju inte i alla fall.
Man kanske är rädd att umgås här i UK. All denna trevlighet och detta artiga manér kanske bara är en fasad. Innerst inne hatar varenda britt sina medmänniskor och tar alla tillfällen man kan att få vara lite ensam.
Är det bara i Sverige vi sitter tillsammans och fikar och skvallar, eller är det bara i UK man sitter vid sitt skrivbord dagarna i ända och intar all proviant?
Well, hur det än må vara så föredrar jag den svenska, gemensamma fikarasten, och vad finns det då för lösningar på detta världsliga problem?
Jag skulle kunna ta min microvärmda lunch och min vattenfyllda kaffekopp och dra till en stol till någon annans skrivbord, som också lunchar.
Det finns ju en risk att detta ses som lite påtrangande, lite fräckt rentav.
En annan lösning vore att jag samlade alla mina ensamlunchande systrar och bröder där ute i stora världen och lunchar tillsammans, över internet. Lunch online. Vilken sensation!
måndag, augusti 20
Tankar om den uteblivna fikarasten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej
Det låter ju faktiskt lite tråkigt att inte ha gemensamma fikaraster även om man kanske inte har så där jättemycket att prata om så finns det ju alltid något.
Många kramar från Mamma
Oj. Ja. Det låter himla tråkigt, fastän jag tycker det är skönt att fika för sej själv på jobbet för det mesta. Påtvingade fikaraster med kollegor är inte alltid så roligt, men det är klart att man vill ha möjligheten till det! :)
Registrera den domänen. Lunchonline.com. Det kunde bli som ett facebook fast alla har en live webcam istället. Hahaha. Jag tror stenhårt på den teorin!
Ja, det vore coolt med en megachatwebcamsite för alla ensamma lunchare.. Webcam är ju dock inte alla som har på jobbet.
Ja fikarast är nog en ganska svensk företeelse. För att du inte skall känna dej för fräck tycker jag att du sätter fram en eller två stolar vid DITT skrivbord och bjuder in ett par att sitta hos dej och fika eller luncha.testa det nån dag,du kan väl göra det när du har något att berätta.tex efter Cats (som sker i kväll??) eller nån trevlig och kul händelse från Sverige(visa gärna lite bilder också)
jag lunchar gärna med dig online söto :)
Skicka en kommentar